Tankarna om framtiden är nog de som tynger mig mest med denna sjukdomen. Att inte veta: Kommer jag kunna få egna barn?
Min allra största dröm med livet har alltid varit att ha en stor familj, 3 barn kanske, några djur, och helst vara ung när jag får mitt första barn. Nitton, tjugo typ. Hade ekonomin räckt till hade jag kunnat bli mamma nu. Jag älskar barn. Så tanken på att kanske inte kunna få några egna, är bedrövlig. Det är hemskt. Något som ligger och trycker som en sten varje dag. En klump i magen.
Många runtom mig har fått barn nu också, och det känns bara så fel på något sätt. Jag står knappt ut att se deras lycka. Låter hemskt att säga det, men det är faktiskt så. Det är så orättvist på något sätt.
Jag funderar - varför fick just jag denna sjukdom? Har jag gjort något fel?
Samtidigt som jag sitter här och gnäller, vet jag att det också kunde varit mycket jobbigare, och en del av er som läser detta kommer kanske reagera och tycka att jag mest är en lipsill, men då vill jag också att ni ska ha i åtanke, att jag inte tycker synd om mig själv på något sätt, inte alls - även om det kanske låter så vissa gånger. Men jag måste få uttrycka mig. Öppna upp mig. För det är också ett syfte med denna blogg - att jag ska få skriva av mig. Som sagt, det kunde varit värre - i know, men sen är det ju faktiskt också så att det som är jobbigt för någon, kanske inte är jobbigt för någon annan, så man måste tänka på att vi alla reagerar olika - har olika känslor, blir ledsna över olika saker, och orkar ta olika mycket.
Detta året har varit kämpigt på många sätt, bland annat gick farfar bort i våras och mina föräldrar skiljde sig - så att dessutom få reda på att jag är sjuk, obotligt - för att strö lite extra salt i såren, var rejält tufft.
Men - på ett sätt, känns det ändå som att jag lärt mig väldigt mycket av det gångna året. Jag har sett min egen styrka. Insett att jag är betydligt starkare än jag kunde ana. Så i guess, saker och ting sker väl aldrig utan en anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar