Efter två veckor som 18 åring insåg jag igår att vuxenlivet så smått börjar hinna ikapp mig. Jag har ett jobb nu som jag lägger ner väldigt många timmar på varje vecka, jag har endast ett år kvar av skolan och jag räknas som myndig. Vuxen nog att klara av att ta egna beslut. Och så får jag enligt lag lov att dricka alkohol. Och det gjorde vi. Efter jobb igår träffade jag några kompisar för lite god dricka på stan. Det var supertrevligt!
Idag har jag tyvärr lite ont i magen men det går att leva med.
Hoppas att ni har det bra!
söndag 29 maj 2011
fredag 27 maj 2011
Fullt upp!
Hej allihopa! Det har varit fullt upp senaste tiden med allt vardagslivet har att bjuda på, träning, skola och jobb. Därför hinner jag tyvärr inte blogga!
Igår fick jag en hemsk kramp på jobb vilket tog all min energi plus att jag blev lite ledsen. Idag har jag också haft ont så det känns lite trist, men så är det ju, det sa ju gyn också. Men visst blir man ledsen ändå. Denna veckan har varit lång och intensiv så nu känner jag från topp till då att det är dags för helg och lite sovmorgon.
Snart är det sommarlov och det känns skönt! Förra sommarlovet innebar mest sjukhusvistelser och mängder av timmar nerbäddad i sängen med kramper, så i år ska jag ta igen all den förlorade tiden och göra mycket roliga grejer, det låter som en bra plan tycker jag, eller vad tycker ni?
Trevlig helg allihopa!
Glöm inte att Du inte är ensam.
Att jag finns för Dig, för att stötta och hjälpa.
Igår fick jag en hemsk kramp på jobb vilket tog all min energi plus att jag blev lite ledsen. Idag har jag också haft ont så det känns lite trist, men så är det ju, det sa ju gyn också. Men visst blir man ledsen ändå. Denna veckan har varit lång och intensiv så nu känner jag från topp till då att det är dags för helg och lite sovmorgon.
Snart är det sommarlov och det känns skönt! Förra sommarlovet innebar mest sjukhusvistelser och mängder av timmar nerbäddad i sängen med kramper, så i år ska jag ta igen all den förlorade tiden och göra mycket roliga grejer, det låter som en bra plan tycker jag, eller vad tycker ni?
Trevlig helg allihopa!
Glöm inte att Du inte är ensam.
Att jag finns för Dig, för att stötta och hjälpa.
måndag 23 maj 2011
Grattis till körkortet!
Grattis, min fina sambo, min livsglädje och min kära pojkvän, till ditt körkort idag! Du om någon förtjänade det så som du kämpat, i så många år, för varenda krona och in i det sista! Jag kunde inte vara mer stolt över dig nu! Är så glad för din skull! Grattis!
söndag 22 maj 2011
Absolut torr!
Här i veckan kom ett brev på posten från en hemsida som heter buzzador.com. I det där paketet fanns 6 flaskor Absolut torr, som är mot svettningar. Detta paket fick jag eftersom att jag anmält mig på buzzadors hemsida att jag ville delta i denna kampanj. Som en buzzador får man olika erbjudanden att få prova olika saker samt att buzza vidare dessa. Så, en flaska till mig och 5 flaskor till bekanta! Tro nu inte att jag lider av några ovanliga svettningar, jag tyckte bara att det skulle vara roligt att testa vara med i en kampanj! Så, nu ska jag testa Absolut torr i en månad för att se om det funkar! Återkommer ;)
Idag var första dagen på mitt jobb och det var jätteroligt! Känner mig jätteglad och förväntansfull! Känner på mig att detta kommer bli bra! Dessutom är det snart sommarlov, ååh jag räknar dagarna :D
Idag var första dagen på mitt jobb och det var jätteroligt! Känner mig jätteglad och förväntansfull! Känner på mig att detta kommer bli bra! Dessutom är det snart sommarlov, ååh jag räknar dagarna :D
lördag 21 maj 2011
Tjejkväll!
Igår hade jag tjejkväll. Det blev 3 flaskor vin på 3 tjejer, så efter paj, sanning och konsekvens och lite mycket vin kunde vi inte låta bli att gå ut och dansa av oss! Det var en väldigt rolig kväll och idag mår man som man förtjänar haha!
Första dagen på jobb imorgon, ska bli väldigt roligt!
Första dagen på jobb imorgon, ska bli väldigt roligt!
torsdag 19 maj 2011
Ångest
Jag har inte samarbetat med min kropp på flera, flera år. Fel. Min kropp har inte samarbetat med mig, på flera, flera år. Varken gällande magen eller övrigt. I ca. 5 års tid har jag lidit av ångest. Ångesten dyker upp när jag ska synas eller höras inför en publik. Det spelar i princip ingen roll hur stor gruppen är, faktumet att jag ska synas är det som sätter igång ångesten.
Inte skulle jag säga att jag är rädd för att synas, redovisa och liknande. Snarare tvärtom. Jag gör mig alltid hörd, visar alltid mina åsikter, vad jag tycker och känner, men när det kommer till att prestera bra, att göra något på allvar, då låser det sig. Jag tycker inte att det är jobbigt, min kropp tycker. Fram till årskurs sex i skolan älskade jag att redovisa. På ''roliga timmen'' på fredagar ställde jag alltid upp med ett dansnummer eller liknande, för att jag tyckte det var roligt. Tråkigt nog ändrades allt det på en redovisning i årskurs sju, när högstadiet hade dragit igång. Jag minns det så väl. Dagarna innan och just den dagen då det hände. Vi hade fått välja en skådespelare vi tyckte om eller ville lära oss mer om och jag hade valt Johnny Depp. Inte för att jag var ett dugg intresserad eller ville lära mig mera, det var nog mest för att han var ''inne'' då och jag visste att dom andra skulle uppskatta det. Så, jag gjorde mitt bästa och det resulterade i ett relativt bra arbete som jag var stolt över. Jag övade på redovisningen mycket hemma inför familjen och kände mig säker. Dagen kom och jag var glad att jag äntligen skulle få visa upp mitt arbete. Jag minns att läraren valt en ordning vi skulle redovisa i, men att vi inte fick reda på ordningen förrän det var vår tur. Jag var tredje ut. När läraren ropade upp mitt namn tog jag glatt mina stödord och gick fram och ställde mig. Vi var en extra stor grupp den gången. Det var mer än en klass så där satt nog lite drygt femtio förväntansfulla åskådare. Och jag hann knappt börja. Jag hann väl ungefär berätta vad jag skulle redovisa om och sen slog det till. En obehaglig känsla jag aldrig tidigare känt. Det svartnade för ögonen, jag kunde inte längre se mina stödord och jag kände hur folk tittade förvirrat på mig och viskade. Allting började snurra och plötsligt var jag på väg rätt in i tavlan med bakhuvudet, men då räddade läraren mig och gav mig en paus att sitta ner. Jag redovisade aldrig det arbetet. Jag redovisade aldrig igen.
Sedan dess har jag lidit av panikångest vid redovisningar eller liknande, och gud vad jag hatar min kropp för det. Jag har besökt psykologer och försökt övervinna ångesten, men det är ingen lätt match. Jag kan irritera mig så mycket på det, framförallt när jag vet svaret på en fråga läraren ställer till hela klassen och handen vägrar sträcka sig upp och visa att jag visst kan.
Vad jag ville med detta inlägget vet jag nog inte riktigt själv. Kanske bara uppmuntra någon som är i samma situation, få denne att inse att Du är inte ensam om detta. Eller så ville jag bara skriva av mig. För min egen skull.
Inte skulle jag säga att jag är rädd för att synas, redovisa och liknande. Snarare tvärtom. Jag gör mig alltid hörd, visar alltid mina åsikter, vad jag tycker och känner, men när det kommer till att prestera bra, att göra något på allvar, då låser det sig. Jag tycker inte att det är jobbigt, min kropp tycker. Fram till årskurs sex i skolan älskade jag att redovisa. På ''roliga timmen'' på fredagar ställde jag alltid upp med ett dansnummer eller liknande, för att jag tyckte det var roligt. Tråkigt nog ändrades allt det på en redovisning i årskurs sju, när högstadiet hade dragit igång. Jag minns det så väl. Dagarna innan och just den dagen då det hände. Vi hade fått välja en skådespelare vi tyckte om eller ville lära oss mer om och jag hade valt Johnny Depp. Inte för att jag var ett dugg intresserad eller ville lära mig mera, det var nog mest för att han var ''inne'' då och jag visste att dom andra skulle uppskatta det. Så, jag gjorde mitt bästa och det resulterade i ett relativt bra arbete som jag var stolt över. Jag övade på redovisningen mycket hemma inför familjen och kände mig säker. Dagen kom och jag var glad att jag äntligen skulle få visa upp mitt arbete. Jag minns att läraren valt en ordning vi skulle redovisa i, men att vi inte fick reda på ordningen förrän det var vår tur. Jag var tredje ut. När läraren ropade upp mitt namn tog jag glatt mina stödord och gick fram och ställde mig. Vi var en extra stor grupp den gången. Det var mer än en klass så där satt nog lite drygt femtio förväntansfulla åskådare. Och jag hann knappt börja. Jag hann väl ungefär berätta vad jag skulle redovisa om och sen slog det till. En obehaglig känsla jag aldrig tidigare känt. Det svartnade för ögonen, jag kunde inte längre se mina stödord och jag kände hur folk tittade förvirrat på mig och viskade. Allting började snurra och plötsligt var jag på väg rätt in i tavlan med bakhuvudet, men då räddade läraren mig och gav mig en paus att sitta ner. Jag redovisade aldrig det arbetet. Jag redovisade aldrig igen.
Sedan dess har jag lidit av panikångest vid redovisningar eller liknande, och gud vad jag hatar min kropp för det. Jag har besökt psykologer och försökt övervinna ångesten, men det är ingen lätt match. Jag kan irritera mig så mycket på det, framförallt när jag vet svaret på en fråga läraren ställer till hela klassen och handen vägrar sträcka sig upp och visa att jag visst kan.
Vad jag ville med detta inlägget vet jag nog inte riktigt själv. Kanske bara uppmuntra någon som är i samma situation, få denne att inse att Du är inte ensam om detta. Eller så ville jag bara skriva av mig. För min egen skull.
Veckorna susar iväg
Oj! Vad tiden går! Har inte haft en enda liten minut till fritidsintressen, träning och att blogga denna veckan. Nu inför sommarlovet är det väldigt mycket uppgifter i skolan som ska lämnas in och prov så jag har inte hunnit vara inne. I alla fall tänkte jag skriva ett viktigt inlägg lite senare när jag hinner för snart är det matdags. Känner hur blodsockret sjunker mer och mer ju längre jag väntar med att äta för det har varit en lång dag idag. Så nu bultar huvudet och jag känner hur trött jag är, men det blir nog bra! Jag skriver sen!
måndag 16 maj 2011
Självförtroende
När man inte blir trodd, när man inte blir tagen på allvar, när folk tycker man överreagerar: ''Så ont kan det väl inte göra?'', när det bara är lite mensvärk, när allt det händer, gång på gång på gång, och dom man trodde man kunde lita på, sjukvården, inte hjälper en. Inte ger en den hjälp man behöver, har rätt till att få, och behöver, då sjunker självförtroendet till zero. Dessutom är man besviken på sin kropp. Kroppen som sviker en genom att inte funka korrekt. Varför min kropp? Man kan inte längre lita på sin kropp, man vågar inte längre lita på sin egen kropp. Självförtroendet försvinner. Det försvinner helt.
Att lida av endometrios är inte bara jobbigt fysiskt, det är även jobbigt psykiskt. Jag kan nästan tycka att den psykiska biten har varit jobbigast många gånger, och dessutom tar det lång tid att komma tillbaka psykiskt efter ett sånt nedslag.
Även om jag mår betydligt bättre idag än för ett år sedan, har jag väldigt svårt att komma tillbaka igen. Inte en chans att jag litar på min kropp. Varje gång jag står inför något jag ser fram emot finns alltid dom tråkiga, negativa tankarna som, ''tänk om jag måste ställa in...'' '' tänk om jag får ont när jag är där...'' och det är väldigt, väldigt jobbigt.
Det kommer dröja länge innan jag är tillbaka igen. Innan jag kan lita på min kropp igen. Men inte tänker jag ge upp, nejdå!
Och du, gör inte du det heller är du snäll.
Det blir bättre.
Ps. Du är inte ensam.
Och Ps. Du duger, precis som du är. Med eller utan endometrios.
Att lida av endometrios är inte bara jobbigt fysiskt, det är även jobbigt psykiskt. Jag kan nästan tycka att den psykiska biten har varit jobbigast många gånger, och dessutom tar det lång tid att komma tillbaka psykiskt efter ett sånt nedslag.
Även om jag mår betydligt bättre idag än för ett år sedan, har jag väldigt svårt att komma tillbaka igen. Inte en chans att jag litar på min kropp. Varje gång jag står inför något jag ser fram emot finns alltid dom tråkiga, negativa tankarna som, ''tänk om jag måste ställa in...'' '' tänk om jag får ont när jag är där...'' och det är väldigt, väldigt jobbigt.
Det kommer dröja länge innan jag är tillbaka igen. Innan jag kan lita på min kropp igen. Men inte tänker jag ge upp, nejdå!
Och du, gör inte du det heller är du snäll.
Det blir bättre.
Ps. Du är inte ensam.
Och Ps. Du duger, precis som du är. Med eller utan endometrios.
Dålig dag
Idag är en dålig dag på så vis att jag har ont i magen. Men det är väl bara att vänja sig... Det kommer ju troligtvis dröja ett bra tag innan jag är helt bra tyvärr.
Utöver det onda i magen har jag haft en bra dag. Kort dag i skolan, kul att träffa lite kompisar igen efter helgen och så fick jag full pott på svensk provet: 50p av 50p. Göttmos!
Ikväll ska jag plugga lite på ett inlämningsarbete som ska in imorgon och så ska jag ta det lite lugnt också!
Utöver det onda i magen har jag haft en bra dag. Kort dag i skolan, kul att träffa lite kompisar igen efter helgen och så fick jag full pott på svensk provet: 50p av 50p. Göttmos!
Ikväll ska jag plugga lite på ett inlämningsarbete som ska in imorgon och så ska jag ta det lite lugnt också!
söndag 15 maj 2011
Underbar helg!
Jag har haft en alldeles underbar helg och blivit väldigt uppvaktad av många på bästa tänkbara sätt! Fina presenter, god mat och trevligt sällskap har det blivit och jag är så nöjd jag skulle kunna bli!
Idag blev det en shoppingtur med mor och sambon, och ikväll ska jag plugga.
Idag blev det en shoppingtur med mor och sambon, och ikväll ska jag plugga.
lördag 14 maj 2011
Happy birthday to me!
Japp, idag fyller jag minsann år! 18 hela år! Inte helt fel!
Gårdagen var superstressig innan festen, mycket att stå i så att sitta vid datorn och blogga kunde jag helt glömma! Däremot var festen väldigt lyckad och supertrevlig! Alla nöjda med mat med mera, och jag med! Drog ut på en krogrunda och hade trevligt!
STORT TACK till alla som gjorde gårdagen så bra som den blev och för alla jättefina presenter! Ni är bäst!
Idag ska det firas med familj och jag väntar spänt på presenterna som ännu är oöppnade!
Kram
Gårdagen var superstressig innan festen, mycket att stå i så att sitta vid datorn och blogga kunde jag helt glömma! Däremot var festen väldigt lyckad och supertrevlig! Alla nöjda med mat med mera, och jag med! Drog ut på en krogrunda och hade trevligt!
STORT TACK till alla som gjorde gårdagen så bra som den blev och för alla jättefina presenter! Ni är bäst!
Idag ska det firas med familj och jag väntar spänt på presenterna som ännu är oöppnade!
Kram
torsdag 12 maj 2011
Torsdag
En bra dag har det varit idag. Lite stressigt i skolan, men absolut helt okej. Ska förbereda massor inför festen imorgon så jag hinner kanske inte blogga mer idag!
Ska försöka hinna färdigt i tid så jag hinner slå mig ner för att se kvalet i Eurovision songcontest i alla fall. Vi får se!
Ha en bra dag!
Ska försöka hinna färdigt i tid så jag hinner slå mig ner för att se kvalet i Eurovision songcontest i alla fall. Vi får se!
Ha en bra dag!
onsdag 11 maj 2011
Brev
Hej!
Jag vet att allt ibland känns skit. Att du är arg, ledsen och förtvivlad över allt här i världen. Du är en orolig själ. En väldigt orolig sådan. Som kanske tänker lite väl mycket ibland. Men det är okej. För det är sån du är. En stark personlighet med mycket känslor och funderingar. Ibland har du lite svårt att vara tyst och inte blanda dig i saker som egentligen inte har med dig att göra, men det är ingen fara, det skadar ju ingen.
Jag vet att det har varit några tuffa år vi gått igenom nu dom senaste åren. Folk har klämt och känt på oss, förnedrat oss och inte trott på oss. Inte tyckt att vi var något att ta på allvar. Jag vet att du har hatat mig. Hatat mig så oerhört. Velat byta ut mig. Men vi fixade det tillsammans. Vi har kämpat. Du har kämpat, in i det sista. Jag vill inte göra dig något illa, men jag kan inte rå för det här. Inte rå för hur allting blivit. Jag vill och hoppas att du snart ska börja acceptera mig så smått. Lite i taget. Men ändå acceptera mig. För du har bara mig. Du får inga fler. Bara mig. Även om du gillar det eller inte. Men vi duger. Både utseendemässigt, personligheten och insidan. Jag är kanske inte fullt duglig i alla situationer, men vi duger.
Jag vill att du ska vara stolt över oss. För jag är ändå stolt över dig. Över att vi klarade det tillsammans.
Jag hoppas att vi en dag ska slippa det här, oron och smärtan, för det förtjänar vi. Vi förtjänar att ha roligt.
Och du, du behöver inte oroa dig för att du skadar mig, för jag säger ifrån om jag inte fixar det. Som igår på studsmattan till exempel. Jag visade att jag är inte redo för hopp och studs. Jag hoppas det är okej.
Snälla, acceptera mig. För det blir bra. Till sist.
Förlåt.
/ Din kropp
Jag vet att allt ibland känns skit. Att du är arg, ledsen och förtvivlad över allt här i världen. Du är en orolig själ. En väldigt orolig sådan. Som kanske tänker lite väl mycket ibland. Men det är okej. För det är sån du är. En stark personlighet med mycket känslor och funderingar. Ibland har du lite svårt att vara tyst och inte blanda dig i saker som egentligen inte har med dig att göra, men det är ingen fara, det skadar ju ingen.
Jag vet att det har varit några tuffa år vi gått igenom nu dom senaste åren. Folk har klämt och känt på oss, förnedrat oss och inte trott på oss. Inte tyckt att vi var något att ta på allvar. Jag vet att du har hatat mig. Hatat mig så oerhört. Velat byta ut mig. Men vi fixade det tillsammans. Vi har kämpat. Du har kämpat, in i det sista. Jag vill inte göra dig något illa, men jag kan inte rå för det här. Inte rå för hur allting blivit. Jag vill och hoppas att du snart ska börja acceptera mig så smått. Lite i taget. Men ändå acceptera mig. För du har bara mig. Du får inga fler. Bara mig. Även om du gillar det eller inte. Men vi duger. Både utseendemässigt, personligheten och insidan. Jag är kanske inte fullt duglig i alla situationer, men vi duger.
Jag vill att du ska vara stolt över oss. För jag är ändå stolt över dig. Över att vi klarade det tillsammans.
Jag hoppas att vi en dag ska slippa det här, oron och smärtan, för det förtjänar vi. Vi förtjänar att ha roligt.
Och du, du behöver inte oroa dig för att du skadar mig, för jag säger ifrån om jag inte fixar det. Som igår på studsmattan till exempel. Jag visade att jag är inte redo för hopp och studs. Jag hoppas det är okej.
Snälla, acceptera mig. För det blir bra. Till sist.
Förlåt.
/ Din kropp
Möte med gyn
Träffade gynekologen för en uppföljning idag och det kändes väldigt bra. Inte riktigt lika bra kändes det på väg dit med tanke på att jag inte alls kände mig särskilt nöjd med hur jag mår. Jag har nog haft lite för höga förväntningar på hur pass bra jag skulle må efter så kort tid, men hur skulle jag kunna veta att det tar lång tid att repa sig?
Det är så skönt att prata med någon som förstår. Som på något sätt ändå vet hur det är. Det känns bättre nu, jag har fått förståelse för att det kommer dröja länge innan jag har repat mig helt. Det är nästan som att han känner mig bättre än vad jag känner mig själv angående vissa grejer. Allting känns så självklart när han berättar och förklarar, även om jag någonstans långt där inne ändå vet vissa grejer redan.
Ett annat steg i rätt riktigt, utan att jag själv tänkte på det, var idag när han sa angående att jag glömt fylla i mina smärttabeller ett par veckor nu, att det är ju bra. Bra? Varför är det bra? tänkte jag. Men så förklarade han att innan var jag så fokuserad på sjukdomen, hur allt skulle bli, orolig för allt möjligt osv. men att jag nu så smått börjar glömma grejer tyder på att jag faktiskt tänker på lite andra saker än sjukdomen också. Och det är ju sant. Och bra.
Så när jag gick där ifrån idag kände jag mig nöjd. Nöjd med mig själv. Och så insåg jag väl också att jag inte alls, som jag trodde jag hade, har börjat acceptera sjukdomen och min kropp, men att jag väl ska försöka göra det sakta men säkert.
Återträff blir igen om lite drygt två månader. Fram tills dess fortsätter jag behandla med Mercilon.
Det är så skönt att prata med någon som förstår. Som på något sätt ändå vet hur det är. Det känns bättre nu, jag har fått förståelse för att det kommer dröja länge innan jag har repat mig helt. Det är nästan som att han känner mig bättre än vad jag känner mig själv angående vissa grejer. Allting känns så självklart när han berättar och förklarar, även om jag någonstans långt där inne ändå vet vissa grejer redan.
Ett annat steg i rätt riktigt, utan att jag själv tänkte på det, var idag när han sa angående att jag glömt fylla i mina smärttabeller ett par veckor nu, att det är ju bra. Bra? Varför är det bra? tänkte jag. Men så förklarade han att innan var jag så fokuserad på sjukdomen, hur allt skulle bli, orolig för allt möjligt osv. men att jag nu så smått börjar glömma grejer tyder på att jag faktiskt tänker på lite andra saker än sjukdomen också. Och det är ju sant. Och bra.
Så när jag gick där ifrån idag kände jag mig nöjd. Nöjd med mig själv. Och så insåg jag väl också att jag inte alls, som jag trodde jag hade, har börjat acceptera sjukdomen och min kropp, men att jag väl ska försöka göra det sakta men säkert.
Återträff blir igen om lite drygt två månader. Fram tills dess fortsätter jag behandla med Mercilon.
måndag 9 maj 2011
Det känns hopplöst
Det är så tråkig. Det känns så hopplöst.
Jag mår inte så bra som jag hoppats efter operation och nya p-piller. Jag mår betydligt bättre, så helt illa är det väl inte, men jag hade hoppats på att må bra. Dom där kalla kramperna är jag fortfarande inte okej med. Jag vill inte ha det så hela livet.
Satt på cykeln igår på träningen och fick ont, så tänkte jag ''Ska det vara så här för evigt?'' Och så ska jag ha fest till helgen för min 18 års dag, så tänkte jag ''Tänk om jag blir sängliggande... måste ställa in, får ont på festen...'' Jag vill inte behöva tänka sådana tankar!!! Jag är trött på det nu... Jag vill må bra, fantastiskt, grymt.
Men det gör jag inte, och det är inte kul. Jag känner mig trött på detta nu. Men ändå är oron värst. Oron för om jag ska få ont. När jag ska få ont.
Ska som tur är träffa gynekologen på onsdag, och mötet leder förhoppningsvis till något bra. Vi hörs!
Jag mår inte så bra som jag hoppats efter operation och nya p-piller. Jag mår betydligt bättre, så helt illa är det väl inte, men jag hade hoppats på att må bra. Dom där kalla kramperna är jag fortfarande inte okej med. Jag vill inte ha det så hela livet.
Satt på cykeln igår på träningen och fick ont, så tänkte jag ''Ska det vara så här för evigt?'' Och så ska jag ha fest till helgen för min 18 års dag, så tänkte jag ''Tänk om jag blir sängliggande... måste ställa in, får ont på festen...'' Jag vill inte behöva tänka sådana tankar!!! Jag är trött på det nu... Jag vill må bra, fantastiskt, grymt.
Men det gör jag inte, och det är inte kul. Jag känner mig trött på detta nu. Men ändå är oron värst. Oron för om jag ska få ont. När jag ska få ont.
Ska som tur är träffa gynekologen på onsdag, och mötet leder förhoppningsvis till något bra. Vi hörs!
Det kliar!
Att jag aldrig lär mig! Jag tål inte sol! När ska jag förstå det?! Jag kan ju bara inte låta bli... idag har det varit 30 grader varmt och alldeles vindstilla i trädgården, inte f-n kan jag låta bli att hoppa i bikinin och lägga mig med en bok och sola i 2 timmar... Trots att jag smorde in mig med väldigt stark solkräm, är jag alldeles rödprickig och det kliar som tusan!
Jag tror jag måste försöka börja inse att det där med att jobba på brännan är nog tyvärr inget för mig... Jag får helt enkelt vara vit i sommar. Detta året igen.
Jag tror jag måste försöka börja inse att det där med att jobba på brännan är nog tyvärr inget för mig... Jag får helt enkelt vara vit i sommar. Detta året igen.
söndag 8 maj 2011
Härlig dag med mycket sol!
Dagen började 09.00 när klockan ringde. Då tog jag mig upp och drog iväg för träning. Inte helt fel! Tycker det är skönt att ändå gå upp i tid fast man är ledig så hinner man göra lite saker innan dagen är slut!
Efter träningen åkte jag hem igen och åt en god lunch bestående av en varm toast och en fräsch sallad. Efter det har jag legat i solen med sambon i några timmar för att jobba lite på brännan och för att ta vara på det fina vädret.
Min farbror är på besök nu så få se till att vara lite social!
Efter träningen åkte jag hem igen och åt en god lunch bestående av en varm toast och en fräsch sallad. Efter det har jag legat i solen med sambon i några timmar för att jobba lite på brännan och för att ta vara på det fina vädret.
Min farbror är på besök nu så få se till att vara lite social!
lördag 7 maj 2011
Usel dag
Idag har varit en dålig dag. En riktig deppdag fylld med irritation och sorg. Jag har mest varit ledsen hela dagen och inte gjort ett jäkla dugg. Inte heller tänker jag göra något ikväll för det finns inget att göra. Så känner jag inför denna dagen.
Var i alla fall iväg och unnade mig en glass med sambon innan, dom få minuterna jag mådde bra, men det varade som sagt inte så länge.
Trist som tusan, men ibland har man sådana dagar. Sådana dagar då man känner sig ledsen, är ledsen, men inte riktigt vet varför.
Önskar i alla fall alla er andra en fin helg!
Var i alla fall iväg och unnade mig en glass med sambon innan, dom få minuterna jag mådde bra, men det varade som sagt inte så länge.
Trist som tusan, men ibland har man sådana dagar. Sådana dagar då man känner sig ledsen, är ledsen, men inte riktigt vet varför.
Önskar i alla fall alla er andra en fin helg!
Fest
Det blev inget inlägg i bloggen igår heller... förlåt!
Vi stack på fest igår vilket var mycket trevligt! Bra folk, bra stämning.
Idag vet jag inte alls vad som händer men nu är det i alla fall bara 7 dagar kvar till jag äntligen fyller 18! Ohyes...
Statistiken för antal besökare sjunker för varje dag, varför? Vad gör jag för fel? Saknar ni något?
Vi stack på fest igår vilket var mycket trevligt! Bra folk, bra stämning.
Idag vet jag inte alls vad som händer men nu är det i alla fall bara 7 dagar kvar till jag äntligen fyller 18! Ohyes...
Statistiken för antal besökare sjunker för varje dag, varför? Vad gör jag för fel? Saknar ni något?
torsdag 5 maj 2011
Kakbak!
Har bakat som aldrig förr både idag och igår i skolan. Det blev ett x antal kakor och tårtor och jag känner mig väldigt nöjd. Bland annat gjorde jag prinsessbakelse, budapesttårta och nöt- och chokladkakor som jag fick mycket beröm för. Tack!
Är totalt slut nu efter en lång dag men idag ska vi fira pappa så inte blir det lugnt. Har lovat laga mat som han önskat och så ska vi umgås.
Snart helg, sköönt!
Är totalt slut nu efter en lång dag men idag ska vi fira pappa så inte blir det lugnt. Har lovat laga mat som han önskat och så ska vi umgås.
Snart helg, sköönt!
Jag ska fan sluta säga hej...
Vad är det med er svenskar och framförallt helsingborgare... Varför hälsar ni aldrig?! Varför är ni så förbannat tjuriga? Förstår ni inte hur mycket ett ''hej'' kan betyda när man går förbi varandra? Eller i alla fall ett leende? Är det verkligen så svårt? Jag blir faktiskt både ledsen och nästan lite förbannad när man passerar grannar eller personer i området där man bor och dom ser inte ens på en? Är det för mycket begärt?!
Och så åker man ett antal mil och hamnar i England, där ALLA hälsar. Oavsett var man är. Är man mitt inne i centrum hälsar folk, är man på väg hem från krogen mitt i natten och man möter en person ute och rastar hunden får man alltid en hälsning och till och med ett ''hoppas du haft en trevlig kväll, kom hem säkert.'' Och då är man inte ens från samma land?!
Jag kan känna att det på sätt och vis är sårande när jag går och ler och säger hej när man passerar någon, och man får varken hej eller ett leende tillbaka... Jag tycker det är jättekonstig. Jag ser det som en självklarhet, åtminstone i hemma omkring. Men tydligen inte... Och nu har jag gett det så många försök att jag faktiskt slutar. Jag tänker inte hälsa längre. (Åååh, vilken förlust, visst?) Nej, kanske inte men jag försökte ändra personers inställning till att hälsa men det gick tyvärr inte, så jag ger upp.
Trist...
Jag vet inte, vad tycker ni? Det hade varit roligt att höra era åsikter.
Och så åker man ett antal mil och hamnar i England, där ALLA hälsar. Oavsett var man är. Är man mitt inne i centrum hälsar folk, är man på väg hem från krogen mitt i natten och man möter en person ute och rastar hunden får man alltid en hälsning och till och med ett ''hoppas du haft en trevlig kväll, kom hem säkert.'' Och då är man inte ens från samma land?!
Jag kan känna att det på sätt och vis är sårande när jag går och ler och säger hej när man passerar någon, och man får varken hej eller ett leende tillbaka... Jag tycker det är jättekonstig. Jag ser det som en självklarhet, åtminstone i hemma omkring. Men tydligen inte... Och nu har jag gett det så många försök att jag faktiskt slutar. Jag tänker inte hälsa längre. (Åååh, vilken förlust, visst?) Nej, kanske inte men jag försökte ändra personers inställning till att hälsa men det gick tyvärr inte, så jag ger upp.
Trist...
Jag vet inte, vad tycker ni? Det hade varit roligt att höra era åsikter.
Grattis pappa!
Grattis fina pappa på födelsedagen!
Idag ska vi fira dig så som du vill och det
kommer bli en bra dag.
Älskar dig!
Kram kram
Memme
Idag ska vi fira dig så som du vill och det
kommer bli en bra dag.
Älskar dig!
Kram kram
Memme
onsdag 4 maj 2011
Totalt slut...
Jag är något så otroligt jäkla super trött nu att jag knappt kan hålla ögonen öppna, och trots det skriver jag ett blogginlägg - because I love my blogg.
Dagen idag har varit mer eller mindre stressig, men ändå bra. Kvällen har bara varit lugn med lite god mat. Har inte haft särskilt ont idag vilket känns skönt. Hade ont imorse men det kan nog ha berott på nervositeten inför provet.
På tal om ingenting alls så fick jag mig härom dagen en kommentar här i bloggen från en kvinna som undrade om smärtorna kunde bli värre när man bränner vid operation, för det hade hon hört, och det stämmer säkert... men varför säger inte läkaren det? Jag menar, då kanske jag som patient vill fundera. Självklart hade jag gjort operationen ändå eftersom det var enda lösningen, men jag tycker ändå jag har rätt att veta det, eller vad säger ni, överreagerar jag?
Jaja, jag mår i alla fall inte sämre, men jag hade väl någonstans önskat att jag skulle varit ännu lite mer smärtfri än vad jag är.
Natti natt
Dagen idag har varit mer eller mindre stressig, men ändå bra. Kvällen har bara varit lugn med lite god mat. Har inte haft särskilt ont idag vilket känns skönt. Hade ont imorse men det kan nog ha berott på nervositeten inför provet.
På tal om ingenting alls så fick jag mig härom dagen en kommentar här i bloggen från en kvinna som undrade om smärtorna kunde bli värre när man bränner vid operation, för det hade hon hört, och det stämmer säkert... men varför säger inte läkaren det? Jag menar, då kanske jag som patient vill fundera. Självklart hade jag gjort operationen ändå eftersom det var enda lösningen, men jag tycker ändå jag har rätt att veta det, eller vad säger ni, överreagerar jag?
Jaja, jag mår i alla fall inte sämre, men jag hade väl någonstans önskat att jag skulle varit ännu lite mer smärtfri än vad jag är.
Natti natt
Motionera mera!
Måste bara skriva ett inlägg till, jag har tänkt göra det så länge nu!
Jag vill bara påminna om att det faktiskt är sant att om man har ont i magen, inte tvunget pga. endometriosen, så är det bra att träna. Igår när jag skulle träna fick jag sätta mig ner på golvet pga. en otrolig kramp i väntan på tränaren, jag blev alldeles iskall i kroppen, mådde illa och det bara gjorde så fruktansvärt ont. Så, jag tänkte ''jag skiter i det...'' men jag ville inte, så trots magont gick jag på träningen och varken under eller efter passet hade jag ont. Så, snälla lita på mig. Det kanske inte känns det optimala att göra som jag i och för sig, det finns väl möjligt något mellanting, men om man känner smärta, prova träna för det har alltid hjälpt på mig! Bästa medicinen helt enkelt!
Och kom ihåg: träning måste inte tvunget vara ett pass på ett träningcenter eller en 2 mils joggingrunda med en gapig tränare, det räcker kanske med en promenad eller en cykeltur i naturen!
Jag vill bara påminna om att det faktiskt är sant att om man har ont i magen, inte tvunget pga. endometriosen, så är det bra att träna. Igår när jag skulle träna fick jag sätta mig ner på golvet pga. en otrolig kramp i väntan på tränaren, jag blev alldeles iskall i kroppen, mådde illa och det bara gjorde så fruktansvärt ont. Så, jag tänkte ''jag skiter i det...'' men jag ville inte, så trots magont gick jag på träningen och varken under eller efter passet hade jag ont. Så, snälla lita på mig. Det kanske inte känns det optimala att göra som jag i och för sig, det finns väl möjligt något mellanting, men om man känner smärta, prova träna för det har alltid hjälpt på mig! Bästa medicinen helt enkelt!
Och kom ihåg: träning måste inte tvunget vara ett pass på ett träningcenter eller en 2 mils joggingrunda med en gapig tränare, det räcker kanske med en promenad eller en cykeltur i naturen!
Hårdträning och annat!
Gud, jag hade så fullt upp igår och jag var sååå trött efter det sjukaste träningspasset någonsin igår att jag inte ens orkade sitta vid datorn, därav inget blogginlägg heller.
Jag minns inte riktigt gårdagen faktiskt, har relativt kasst minne när det kommer till att minnas saker jag gjort. Planera vad som SKALL komma, det är jag betydligt mycket mer duktig på!
I vilket fall så var träningen stentuff igår, och det var härligt. Nu är jag på G igen!
Idag har jag skrivit nationellt prov i Engelska, är så jäkla trött i huvudet nu! Har en håla nu på ett par timmar, sen börjar jag skolan igen 13.30 och går till ikväll någon gång. Lite ovanliga tider, men helt okej!
Snart fyller jag 18, bara typ en och en halv vecka kvar nu... det känns inte så dumt! Kul ska det bli med lite fest osv. :)
Huja... känner mig trött efter det där jäkla provet imorse, som förhoppningsvis gick bra!
Aja, jag skriver mer sen för nu är det dags för lite lunch!
Jag minns inte riktigt gårdagen faktiskt, har relativt kasst minne när det kommer till att minnas saker jag gjort. Planera vad som SKALL komma, det är jag betydligt mycket mer duktig på!
I vilket fall så var träningen stentuff igår, och det var härligt. Nu är jag på G igen!
Idag har jag skrivit nationellt prov i Engelska, är så jäkla trött i huvudet nu! Har en håla nu på ett par timmar, sen börjar jag skolan igen 13.30 och går till ikväll någon gång. Lite ovanliga tider, men helt okej!
Snart fyller jag 18, bara typ en och en halv vecka kvar nu... det känns inte så dumt! Kul ska det bli med lite fest osv. :)
Huja... känner mig trött efter det där jäkla provet imorse, som förhoppningsvis gick bra!
Aja, jag skriver mer sen för nu är det dags för lite lunch!
måndag 2 maj 2011
Shoppingtur
Gårdagen var hur trevlig och mysig som helst! Vi åt tårta och grillade och bror min var så nöjd med sina presenter!
Idag har jag varit i skolan och efter det shoppade jag lite. Det blev lite presentpapper och en bok. Skulle egentligen träna idag men hade faktiskt ingen lust. Får bli en annan dag istället!
Jag tycker det är lite dåligt med kommentarer nu för tiden, trist. Hoppas allt är bra med er i alla fall!
Idag har jag varit i skolan och efter det shoppade jag lite. Det blev lite presentpapper och en bok. Skulle egentligen träna idag men hade faktiskt ingen lust. Får bli en annan dag istället!
Jag tycker det är lite dåligt med kommentarer nu för tiden, trist. Hoppas allt är bra med er i alla fall!
söndag 1 maj 2011
Grattis
Grattis bror på födelsedagen!
Gud vad tiden går! Du börjar bli stor nu!
Önskar dig en fin dag, ska göra allt i min makt
för att du ska få en toppendag värd att minnas.
Kram kram
Syrran
Gud vad tiden går! Du börjar bli stor nu!
Önskar dig en fin dag, ska göra allt i min makt
för att du ska få en toppendag värd att minnas.
Kram kram
Syrran
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)