Ångest

Jag har inte samarbetat med min kropp på flera, flera år. Fel. Min kropp har inte samarbetat med mig, på flera, flera år. Varken gällande magen eller övrigt. I ca. 5 års tid har jag lidit av ångest. Ångesten dyker upp när jag ska synas eller höras inför en publik. Det spelar i princip ingen roll hur stor gruppen är, faktumet att jag ska synas är det som sätter igång ångesten.
Inte skulle jag säga att jag är rädd för att synas, redovisa och liknande. Snarare tvärtom. Jag gör mig alltid hörd, visar alltid mina åsikter, vad jag tycker och känner, men när det kommer till att prestera bra, att göra något på allvar, då låser det sig. Jag tycker inte att det är jobbigt, min kropp tycker. Fram till årskurs sex i skolan älskade jag att redovisa. På ''roliga timmen'' på fredagar ställde jag alltid upp med ett dansnummer eller liknande, för att jag tyckte det var roligt. Tråkigt nog ändrades allt det på en redovisning i årskurs sju, när högstadiet hade dragit igång. Jag minns det så väl. Dagarna innan och just den dagen då det hände. Vi hade fått välja en skådespelare vi tyckte om eller ville lära oss mer om och jag hade valt Johnny Depp. Inte för att jag var ett dugg intresserad eller ville lära mig mera, det var nog mest för att han var ''inne'' då och jag visste att dom andra skulle uppskatta det. Så, jag gjorde mitt bästa och det resulterade i ett relativt bra arbete som jag var stolt över. Jag övade på redovisningen mycket hemma inför familjen och kände mig säker. Dagen kom och jag var glad att jag äntligen skulle få visa upp mitt arbete. Jag minns att läraren valt en ordning vi skulle redovisa i, men att vi inte fick reda på ordningen förrän det var vår tur. Jag var tredje ut. När läraren ropade upp mitt namn tog jag glatt mina stödord och gick fram och ställde mig. Vi var en extra stor grupp den gången. Det var mer än en klass så där satt nog lite drygt femtio förväntansfulla åskådare. Och jag hann knappt börja. Jag hann väl ungefär berätta vad jag skulle redovisa om och sen slog det till. En obehaglig känsla jag aldrig tidigare känt. Det svartnade för ögonen, jag kunde inte längre se mina stödord och jag kände hur folk tittade förvirrat på mig och viskade. Allting började snurra och plötsligt var jag på väg rätt in i tavlan med bakhuvudet, men då räddade läraren mig och gav mig en paus att sitta ner. Jag redovisade aldrig det arbetet. Jag redovisade aldrig igen.
Sedan dess har jag lidit av panikångest vid redovisningar eller liknande, och gud vad jag hatar min kropp för det. Jag har besökt psykologer och försökt övervinna ångesten, men det är ingen lätt match. Jag kan irritera mig så mycket på det, framförallt när jag vet svaret på en fråga läraren ställer till hela klassen och handen vägrar sträcka sig upp och visa att jag visst kan.

Vad jag ville med detta inlägget vet jag nog inte riktigt själv. Kanske bara uppmuntra någon som är i samma situation, få denne att inse att Du är inte ensam om detta. Eller så ville jag bara skriva av mig. För min egen skull.