En lattemammas tankar

Ja, då var det ny vecka igen och här sitter jag vid köksbordet ännu en gång och äter frukost. Dricker kaffe ur min "lattemamma" mugg.  I lugn och ro faktiskt. E sitter och gungar i sin babysitter, nöjd kille. Åh han är så förbaskat fin. Min son. 

Planerna vi hade för dagen blev inställda så det blir väl en lugn dag bara jag och E. En liten promenad och lite bus. 

Satt och funderade tidigare imorse, "om jag blir dålig..." Det är så förbaskat tråkigt med att vara kroniskt sjuk, och att behöva tänka så. "Tänk om jag blir sjuk på semestern" eller "tänk om jag blir sjuk så jag inte kan gå på den festen". Dagens "tänk om" löd: tänk om jag blir dålig nu när E är så liten. Bäst jag pumpar ut lite mjölk och fryser in.'

Så, med den tanken i högsta hugg plockade jag fram pumpen. Satan vad tradigt, men sånt är (tydligen?) livet. 

Trevlig måndag på er!

Läkarbesök

Jo just ja! Jag var och träffade min läkare i torsdags. Elliot var med och sov som en stock i vagnen under hela tiden. 

Det bestämdes iallafall att jag givetvis inte ska gå obehandlad och ska därför sätta in en hormonspiral i mitten av april. Så börjar vi där och ser hur länge det räcker. Känns som ett vettigt beslut faktiskt. 

Natten har varit hemsk, faktiskt. Elliot sov bra fram till 4-snåret, sen tyckte han det var morgon. Samtidigt som han var förbaskat kinkig och gnällig hade grannen fest till 07. Ringde störningsjouren som kom men som åkte igen utan att ha pratat med grannen. Idiot? 

Sovit jävligt dåligt med andra ord, och när jag gör det blir jag på fruktansvärt dåligt humör. Känner mig oerhört ledsen idag. Ont i huvudet och lättirriterad. Dessutom såg vi klart sista avsnittet av Sons of anarchy, jäklar vad jag böla. Knäppt egentligen hur man kan knyta an till en rollfigur som inte finns på riktigt. 

Jaha, Elliot sover nu så jag får väl också passa på att vila mig lite iaf. 

Tjenamoss

Internationella endometriosmånaden - mars

Älskade E

Ligger i skrivande stund och tittar på min vackra, underbara, älskade son som somnat bredvid mig på soffan. Tänk, på söndag blir han 2 (!) månader... Hej vad tiden går. 

Tänker på hur lyckligt lottad jag är som har fått min älskade E. Sedan jag i mars 2011 fick min diagnos, har min största oro varit att jag inte ska kunna få barn, det har legat som ett stort svart moln över mig i många år och det har varit en ständig oro. Jag har till och med gått till psykolog och pratat om det, för jag har varit så jäkla rädd. 

Men, han är här. De allra finaste och allra bästa som nånsin hänt mig. Overkligt...