fredag 17 juni 2016

Förlossnings- och utmattningsdepression

Jag tänkte skriva några rader om den depression jag drabbades i samband med att jag födde min son Elliot.

Förlossningsdepression drabbar många, ändå upplever jag det som väldigt tabu. Omvärlden och framförallt omgivningen målar upp en bild av hur det är att vara förälder som ofta är förskönad. Man ska bara vara lycklig och tycka allt är så fantastiskt och mysigt hela tiden. Och det var också den bilden och föreställningen jag hade under hela graviditeten. Nu äntligen skulle jag bli lycklig! Alla år med antidepressiva, all smärta och misstro från vården, nu när jag äntligen skulle få bli förälder som jag önskat så länge, nu skulle allt bli bra.

Och ut kom han, efter en 46 timmar lång, fruktansvärd förlossning, 15 dagar över Bf. Så underbar, så fin, så älskad från första stund. Men när bilden av att jag alltid skulle vara lycklig sprack, då stupade jag, med huvudet först, rakt ner mot botten.

Att leva med hjärtat utanför kroppen är någonting jag först fick uppleva när Elliot föddes. Och från den dagen och resten av mitt liv kommer jag att ha det så. För det finns alltid något att oroa sig för.  Och den brutala oron jag kände konstant det första året med Elliot var fruktansvärd. Dessutom hade jag absolut noll och ingen koll på mina känslor som var helt utom kontroll de första månaderna.
De första tre veckorna efter förlossningen stoetjöt jag i stort sett hela tiden. Vilket var oerhört jobbigt för mig, men också för min sambo som inte kunde förstå och som inte kunde dela sin glädje med någon, för jag var inte glad - bara fullständigt livrädd.

Amningen funkade bra från första stund och jag ammade E i 11 månader. Sömnen däremot var katastrof. Och jag fick aldrig tid för återhämtning då E typ aldrig sov. Han var oerhört svårsövd och extremt lättväckt. En dålig kombo med andra ord. Dessutom klättrade jag på väggarna de första månaderna då jag i stort sett satt i soffan och ammade och var ute på lite promenader. Jag vågade inte hitta på något, dels för att jag var så himla osäker men innan för att E är född när RS virus är som värst.

När Elliot var någon månad gammal hade jag samtal på BVC om mitt mående, en standard dom har. Och jag ljög. Jag sa det som "alla andra" säger. Att jag mådde fantastiskt och var så lycklig.

Men när Elliot hunnit bli 4-5 månader kunde jag inte förneka det längre. Jag tog kontakt med en mödrapsykolog som var helt fantastisk och som hjälpte mig tillbaka till livet. Som hjälpte mig lära känna mig själv, mitt nya jag. Och som hjälpte mig att bara andas, ta itu litegrann med den där hemska oron.

Sen är det ju som så att när man inte får sova, då blir man tillslut knäpp. Och det blev jag. Bland annat blev jag oerhört misstänksam mot allt och alla, jag blev oerhört ljudkänslig och fixade inte riktigt att Elliot skrek samt att jag pendlade mellan speedad och zombielik. Så det hjälpte alltså inte bara med samtalsterapi utan jag behövde få sova.

Jag sjukskrevs i två veckor, min sambo var hemma och tog hand om Elliot på dagarna och så avslutade vi amningen. Elliot ammade nämligen var 20-60e minut nattid och det funkade helt enkelt inte. Det var dock med stor sorg som amningen avslutades och såhär i efterhand kan jag önska att vi behållt ex kvälls eller morgonamningen men där och då kunde jag inte tänka klart och det blev som det blev.

När Elliot var strax över året avslutade jag min terapi och kände mig åter på banan igen. Och det är jag verkligen nu! Det är fantastiskt roligt, underbart och mysigt att vara mamma. Jag älskar det! Men det är också jobbigt, svårt och tufft stundtals, och det är helt okej.

Så, nu har ni fått följa med på den resan också och förhoppningsvis har jag nått ut till någon som kanske känner som jag gjorde och som genom min text kanske kan våga söka hjälp. Man är ingen dålig förälder för att man drabbas av en depression, man kan inte rå för det.

Min depression har lärt mig massor om livet och jag kommer att ha med mig detta till nästa barn, då jag ligger i riskzonen att drabbas igen, kommer jag vara mer vaknade på symtom och inte förneka om jag behöver hjälp, utan söka direkt istället.

Kram på er och trevlig helg!