Min historia

Min historia, min resa, började för ett och ett halvt år sedan. Eller, det var då letande efter felet började. Jag fick min första mens redan som tolvåring, och har sedan dess haft mer eller mindre jobbiga värker vid mens. Jag funderade aldrig särskilt mycket på det som liten, utan trodde att det var normalt. Man hade ju hört om mensvärk, att man kunde ha ont av mensen. När jag var fjorton år sov jag över hos en kompis. På kvällen hade vi ätit middag, och en del av middagen var en bit blodigt kött. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i blodig mat, men åt flitigt upp för att visa respekt. På kvällen var allt som vanligt och vi somnade gott efter tjejsnack och fniss. Dagen därpå vaknade jag tidigt av grymma buksmärtor. Hade jag varit hemma då hade jag skrikit för fulla muggar, men för att inte verka galen, bet jag mig i läppen och gjorde mitt bästa. Vi skulle egentligen umgås dagen efter också, men mamma fick komma tidigt på morgonen för att skjutsa hem mig. Därefter låg jag i fjorton timmar och kräktes av smärtan. Jag minns att jag kallsvettades och hyperventilerade. Jag till och med bemödade  mig med att se Sagan Om Ringen, en film jag då hatade, just bara för att jag inte kunde göra något annat. Smärtorna gick över mer eller mindre till dagen efter och vi trodde att jag bara drabbats av en matförgiftning. Nu såhär i efterhand förstår jag att smärtan kom från endometriosen, att äta blodigt kött när man lider av endometrios är inte att rekommendera.
Lite drygt två år senare kom smärtan tillbaka. Men denna gång kom den för att stanna i tre veckor. Jag hade aldrig tidigare haft så ont, mått så dåligt, som den där gången. Det krampade något så fruktansvärt, och jag kräktes gång på gång. Mamma var så orolig, så ledsen. Vi sökte hjälp på vårdcentralen utan resultat. Ett par dagar efter kramperna börjat vaknade jag en morgon av att jag knappt kunde andas så ont det gjorde. Jag fick inte rätt på andningen, kunde inte ta mig samman och andas lugnt. Pappa ringde därför ambulans men under samtalet lugnade sig anfallet så vi bestämde oss för att vi kunde köra in själv. Väl på sjukhuset fick vi vänta flera timmar. Jag besökte gyn och kirurgi. Kirurgen klämde på min mage för att sedan berätta att han inte visste vad det var. Så vi blev hemskickade med att det kanske var magkatarr ändå, precis som dom sagt på vårdcentralen, och lite medicin. Det hjälpte inte. Så klart det inte gjorde. Men efter några veckor gick det över så smått och jag kunde börja gå till skolan igen. Jag käkade Omeprazol Mylan mot magkatarr i 6 månader, helt i onödan, och sen var det dags för anfallen att komma tillbaka. Mina föräldrar hade precis berättat för mig att dom bestämt sig för att skiljas, och jag var med mamma och tittade på en lägenhet när jag plötsligt fick ont. Jag skämdes något så fruktansvärt och jag var tvungen att lämna lägenhetsvisningen för att gå ut och sätta mig. Jag minns att när jag satt där på bänken utanför lägenheten som mamma var i, tänkte jag ''Snälla gud, snälla någon, låt mig bara dö...'' Smärtan var helt ofattbar. Bara den som upplevt det kan förstå. Även denna gången höll anfallen i sig tre veckor. Jag fick ingen sömn, kunde inte äta, inte dricka, knappt gå eller stå på mina egna ben. Vi sökte igen. Först på vårdcentralen. Under besöket på vårdcentralen hann jag kräkas av smärtan två gånger och även på väg hem fick mamma stanna bilen för att jag skulle kunna kasta mig ut på en gräsplätt och kräkas, mitt på ljusa dagen, inför folket som väntade på bussen. Ush vad jag skämdes. Väl hemma bäddade jag ner mig och knaprade värktabletter. Pojkvännen fick koka vatten och fylla i en vattenflaska jag kunde ha på magen. Jag fick brännsår, men jag brydde mig inte. Till sist stod jag inte ut. Vi åkte in akut, igen. Även denna gången blev jag illa bemött. Denna gången ännu värre. Jag for runt samma runda, först till gyn sen till kirurgi. Därefter la dom in mig för observation över natten. Konstigt nog hade jag inte kramp den natten. Typiskt, eller vad? Jag hade nämligen inte fått någon annan smärtlindring än hemma, så jag vet fortfarande inte vad det berodde på. Dagen efter blev jag utskriven med magsjuka. Vi var alla så ledsna när vi åkte hem. Magsjuka? Seriöst? Inte en jävel trodde på det. Och mamma var så ledsen. Alla var vi så ledsna.
Pojkvännen hade varit med mig den natten på sjukhuset, den där helt sömnlösa natten, så när vi kom hem somnade vi båda två som stockar, och sov i mer än tolv timmar. Äntligen fick jag lite sömn! Anfallen, kramperna, fortsatte. Ett par dagar. Därefter la dom sig så småningom igen. Nu, den där senaste gången jag åkte in, var första dagen på sommarlovet. En riktigt usel start och jag mådde inte bara fysiskt dåligt utan också psykiskt. Man blir nästan lite sjuk av ovissheten, eller jag blev åtminstone det. Ett par dagar efter att jag varit inlagd grillade vi på stranden, jag och några kompisar. Jag mådde skit. Var så arg och ledsen. Frustrerad och rädd. Jag pratade mycket med Zizzie den kvällen. Berättade för henne om min resa, mina symtom och om hur jag mådde.
En månad senare plingade det till i mobilen. Det var ett meddelande från Zizzie. Hon hade googlat mina symtom och hittat en sjukdom som stämde in. Hon skrev om sjukdomen och om symtomen, och när jag läste symtomet ''ofrivillig barnlöshet'' fastnade hjärtat i halsen på mig. Zizzie försökte lugna mig. Att bli barnlös är nog min allra största mardröm. Att inte få uppleva mina egna barns uppväxt. Att inte kunna se mig själv i någon annan. Att inte kunna skaffa familj med den jag älskar.
Den dagen och flera dagar framöver spenderade jag på internet. Jag läste, läste och läste. Det var som om någon skrev om mig. ''Smärta i korsrygg, riklig mens, mycket mensvärk...''
Vid det här laget gick jag och pratade med en kurator på Ungdomsmottagningen. Jag var så psykiskt utmattad och ledsen att jag trodde att jag snart skulle gå under. Det var mycket på samma gång. Inte nog med smärtan så skilde mina föräldrar sig. Kanske inte helt oväntat från min sida, men ändå en stor omställning i livet. Kuratorn rekommenderade i alla fall ett besök hos deras gynekolog. Jag var inte helt glad för det. Jag hade redan sökt där så många gånger, i samma veva som jag sökt akut och på vårdcentralen, och även här utan resultat. Nu var det inga riktigt gynekologer jag besökte i och för sig, men jag kan säga som så att jag åkte hem och blev behandlad mot svamp, då förstår ni kanske hur lite koll dom hade...
I vilket fall så bokade jag så småningom en tid. Och inför mötet var jag nervös. Det var den första manliga gynekolog jag någonsin besökt och det kändes inte helt hundra. Men, sen kom han, räddningen. Jag var så omtumlad efter det mötet att jag inte orkade gå till skolan den dagen. Han visste vad jag pratade om! Han hade också hört om endometrios. Han till och med kunde mer än jag som trodde jag visste mest i världen om sjukdomen efter allt läsande. Han kunde nästan på plats ställa en diagnos utifrån bara symtomen. Vi fortsatte att träffas ett par gånger, för prat och undersökningar. Och till sist fick jag en remiss till en titthålsoperation på lasarettet. Jag grät den dagen jag gick hem från mötet. Jag var arg och ledsen. Jag hade nu förstått att det var på allvar. En operation är ingenting man bara gör. Jag grät massor den dagen, även dagarna, veckorna efteråt också. Mest frustrerad över att det var just jag som skulle bli sjuk. Jag som skulle opereras. Och så kom det. Brevet på posten, tre veckor innan utsatt dag för operation. Jag vågade knappt öppna brevet. Och från den sekunden att jag öppnade brevet och läste datumet, tills att jag vaknade upp på uppvaket efter operationen, räknade jag vartenda sekund. Jag grät varje kväll innan jag gick och la mig. Kunde vakna alldeles kallsvettig och panikslagen om nätterna, i rädsla och oro inför operationen. Tänk om jag skulle dö? Jag till och med började tänka som om jag faktiskt vore döende. Tog vara på saker jag inte tagit vara på tidigare. Tänkte på vad som skulle hända med dom jag lämnade bakom mig om jag skulle dö.
Såhär i efterhand vet jag att det var onödigt att oroa sig så. Väldigt onödigt. Men normalt. Jag hade aldrig opererats tidigare så jag var rädd.
Idag sitter jag här, en månad efter att jag blivit diagnostiserad med Endometrios. En förfärlig obotlig sjukdom, men ja, nu vet jag äntligen vad det är. Jag kan få den hjälp jag förtjänar och har rätt till. Och jag mår bättre än på länge.