Var man än befinner sig, finns det en bebis. Eller massvis med bebisar. Träffade sötaste bebisen idag på praktiken, köksmästarens dotter. Jisses vad söt! Det var ett sådant ''blandadekänslor-moment''. Samtidigt som jag var så glad för deras skull, som fått en så fin dotter, kunde jag känna tårarna tränga bakom ögonen. Fick bita mig hårt i läppen flera gånger och samla mig. Är så himla rädd att jag inte kommer kunna få egna barn. En egen liten bebis.
Jag vet, jag vet att gynekologen sagt att det inte är en fråga om jag kommer kunna få barn, utan hur jag kommer bli med barn, dvs: på det vanliga viset, eller med provrörsbefruktning. Men det känns ändå någonstans långt där inne som om att han inte kan veta det. Jag kan inte luta mig tillbaka och veta att han har 100% rätt.
Eller?
Ingen har 100% rätt. Det finns inga garantier alls i livet egentligen. Jag kan tycka att det är skönt att man inte vet vissa saker. Jag blev ju gravid på naturlig väg, innan jag hade fått min diagnos. Och jag tror att man gör framsteg hela tiden. Men att oroa sig för det nu, är att lägga krokben för sig själv. Tänk om det skulle vara så att din kille inte kan få barn när det beslutet närmar sig? Men det går man liksom inte runt och oroar sig för.
SvaraRaderaOch OM det nu skulle vara så, att man inte kan få egna barn, oavsett om man är mannen eller kvinnans, ja då får man ta det då. En stor sorg, och samtidigt tänka om man kanske tycker det är okej att adoptera.
Jag hoppas givetvis att det löser sig för dig. Jag har ju "bara" ett barn, men tänker att jag kanske ska ta ett fosterbarn någon gång i framtiden. Det skulle jag tycka vara roligt.
Kram Mia
Jag vet att det är svårt, men försök att inte oroa dig. Det går ändå aldrig att säga på förhand att någon kommer att kunna få barn. Jag kan ta mig själv som exempel. Innan jag och sambon bestämde oss för att försöka få barn var det ingen läkare som ens antydde att det skulle kunna bli svårt- nu är jag inne på det tolfte assisterade försöket och är fortfarande barnlös. En av mina vänner fick däremot höra redan från början att det skulle vara i nästintill omöjligt utan provrörsbefruktning- för hennes del räckte det ändå med två veckors oskyddat sex.
SvaraRaderaMia:
SvaraRaderaSant, så sant så. Men på något sätt känns det inte realistiskt att inte sambon skulle kunna befrukta. Det ligger åtminstone inte i hans släkt. 7 fastrar och 6 egna syskon. Men visst, det finns ju en risk. Men som det känns, så skulle det nog vara mer ett problem hos mig än hos sambon.
Anonym:
Nej, det är väl klart att det inte går att säga alltid kanske. Och jag försöker alltid att inte oroa mig, men det är svårt.
Tråkigt som tusan för dig att du fortfarande är barnlös, men det kommer snart. Det känner jag på mig! Dela gärna med dig av hur det går framöver.
Lycka till!
Styrkekram
Usch, det är verkligen inte roligt att inte kunna få barn när man vill. Och vad du har kämpat, anonym, herregud, jag beundrar att du orkat.
SvaraRaderaOch Memme, jag blev gravid efter en månad med min kille. Det var liksom inte alls planerat, men sedan fick jag inte fler barn. så det kan bli så också.
Och jag vet verkligen hur svårt det är att inte oroa sig. Det gör man ju liksom, med den här sjukdomen.
Kram till er båda.