Annorlunda

När jag var liten, var det i mitt sällskap lite av en ''trend'' att alla skulle må dåligt.Det gjorde till sist, att man letade fel, och på så sätt faktiskt började må dåligt på riktigt, utan att man egentligen behövde göra det. Kompisarna hade dessutom stort inflytande, och man lyssnade hela tiden på deras sorgliga historier, och på hur dåligt dom mådde. I tonåren var jag för jävlig. En riktig jävla unge. Bröt mot alla regler som gick att bryta, behandlade både mor och far som skit, och till råga på allt var jag ju självklart i helt fel umgängeskrets för att inse detta själv.
Fylla, bråk och rättegång är bara en tiondel av dessa jävliga tonår.

Annorlunda
Redan som elvaåring fick jag träffat min första kurator. Bland annat på grund av att jag var utstött, bråkig och hade på senaste tiden börjat känna mig annorlunda. Efter antal möten med denne kurator, fick jag snart konstaterat att jag led av ''verklighetsstörningar''. Åren gick och jag fortsatte träffa kuratorer och psykologer. Bytte ganska ofta, då jag aldrig lyckades hitta rätt. Jag klickade aldrig riktigt med kuratorn/psykologen.
Högstadiet kom och det flöt väl inte på så värst bra. Skolkade bort stora delar av både 7an och 8an, och hade usla betyg. Uselt självförtroende. Perioden var så hemsk dessa åren mellan 11 till att jag fyllde 15. Det hände så mycket. Jag var så annorlunda.

Det här är bara en kort del av hela historian. Och när jag tänker tillbaka, minns jag att jag då tänkte:
''Sämre än såhär kan man fan inte må''.

I 9an vände allt. Jag sa byebye till det gamla umgänget, och mognade väldigt fort på kort tid. Insåg att jag inte straffade någon annan än mig själv. Betygen förbättrades på kort tid, och jag lyckades gå ut med 245 poäng och komma in på restauranglinjen. En total lycka. Att äntligen få bli ''fri''. Fri från depression. Fri från att alltid vara arg. Fri från att alltid vara ledsen.

Så, att fast jag var så bombsäker på att jag aldrig någonsin kunde må så dåligt igen... Är jag där. Nu. Igen.
Jag trodde jag skulle slippa. Jag trodde jag skulle få vara glad nu. Få lov att vara Jag. Utan att ständigt behöva bita mig i läppen och kväva gråten. Utan att alltid ha oro i kroppen. En sten i bröstet. Ont i hjärtat.
Det känns förjävligt att vara här igen...
MEN - klarade jag det då, så klarar jag det nu.