Jag minns...

Jag minns för ganska exakt ett år sedan, november 2009 för att vara exakt, då jag fick mina första anfall. Jag har då fan aldrig mått så dåligt. Ett tag trodde jag på största allvar att jag skulle dö. Det var jobbigt på alla möjliga vis, dels att må så pass dåligt, men också att se oron i familjens ögon. Mamma kunde inte sova. Grät. Efter att det gått en vecka in på anfallen, åkte pappa och jag akut in till lasarettet. Där fick jag höra att det var magkatarr så jag fick omeprazol mylan utskrivet, vilket jag också käkade i drygt ett halvår. Utan någon skillnad - såklart. Så, när anfallen sen kom tillbaka i juni 2010, lagom till sommarlovet började, blev jag rejält orolig. Långt innan det hade jag självklart förstått att det inte var magkatarr, men när anfallen kom tillbaka igen insåg jag att det måste vara något betydligt mycket allvarligare än så. Såå, när det till sist blev för mycket ringde vi ambulansen och jag åkte in akut. Där fick jag vänta i x antal timmar innan hjälp av kirurg, som mest klämde lite på  magen och sa: jag vet inte vad det är. Så dom la in mig över observation över natten. Konstigt nog kräktes jag inte av mina anfall på sjukhuset även om jag fick anfall. Dom var betydligt mycket lindrigare, även fast jag inte fått något smärtstillande jag inte själv tagit hemma tidigare. Dagen efter blev jag utskriven och fick åka hem med diagnosen '' magsjuk ''. Ren jävla idioti visar det sig nu. Och det visste vi redan då. För vem fan har inte varit magsjuk? Det är väl inget man behöver åka in till sjukan för om man inte redan är gammal och skör?
Nej, det här är rent hemskt att blicka tillbaka till. Att se hur blåögda dessa läkare är. Magsjukan... mh, visst.
Nej, nu är det fan dags att vakna och börja hjälpa oss på riktigt. För det är en pissigt jobbig sjukdom, och vi förtjänar att få hjälp. Så, skicka oss inte bara vidare - som att sopa problemen under mattan.

Ps. Denne dumma läkare som skrev ut mig med magsjuka, hon kommer få höra det. Vänta bara.