Jag begav mig ut på en kort promenad i regnet när jag insåg att det inte skulle bli någon träning idag. Brukar generellt må mycket bättre av att röra på mig. Oavsett om jag har mens eller inte, så gör det alltid lite mindre ont, och har vissa gånger lindrat smärtan helt. Så, jag hoppade i mysbyxorna och vinterjackan och begav mig som sagt ut på en kort promenad. Tror knappast att den lilla motionen hjälpte, för nu har jag ont igen, men jag fick åtminstone lite frisk luft, något jag inte fått särskilt mycket av varken igår eller idag.
Ute på promenaden funderade jag över operationen. Det gör jag hela tiden. Jag tror att jag längtar. Eller, jag vet att jag längtar, samtidigt som jag är orolig. Jag vet egentligen inte vad jag är orolig för, för när jag tänker efter, känner jag inte alls vad det är. Men det är väl så, första operationen. Dessutom vet jag inte när den blir av, om den blir om en vecka, en månad, ett halvår... Sen vet jag inte heller om det kommer att bli en titthålsoperation eller ett buksnitt.
Tankespridd är jag i alla fall idag, som alltid annars i och för sig.
Tänkte kanske fördriva denna kvällen med att städa undan lite. Det är inte särskilt stökigt någonstans egentligen, men jag hittar säkert någon pärm att sortera papper i eller något... Låter väl kul?
Önskar er alla en fortsatt trevlig onsdag.
Hej!
SvaraRaderajag hittade ett inlägg från dig på familjeliv och har nu suttit och läst lite här =) Jag har efter flera års tjat och olika gynekologer fått "diagnosen" endometrios idag, för 2 timmar sedan... Jag har inte genomgått någon titthålsoperation men min gyn tyckte kunna se lite ärrvävnad + att jag har alla symtom på endo...
Vad gör man nu??? Min gyn tyckte inte jag behövde göra ngt, med hjälp av p-piller + naproxen överlever jag menssmärtorna men borde jag inte få ngn behandling ändå??? Jag känner mig så förvirrad :(
Hej AO!
SvaraRaderaJag förstår till fullo att detta känns jätte jobbigt. Men kan du känna någon sorts glädje att du åtminstone vet vad det är för fel på dig nu? Hur gammal är du?
Jag har inte ännu gått igenom någon titthålsoperation, vilket iofs är det vanligaste för att till 100% kunna fastställa en diagnos.
Jadu, vad gör man nu? Det är svårt att säga, eftersom sjukdomen är så olika från individ till individ. Om du bara har ont vid menssmärtor, ska du vara glad att du bara har så lite besvär av endometrios. Jag har ont varje dag. Och det är inte ovanligt att man har det. Jag tycker inte att du behöver oroa dig att du inte blivit satt på någon behandling nu, för om det bara är dina menssmärtor som är jobbiga och dom kan du lindra med hjälp av p-piller och naproxen, då ska man ju inte gå in och sätta dig på någon behandling i onödan. Dessutom är det vanligt att man blir satt på en behandling med p-piller, för att för vissa kvinnor är det tillräckligt. Jag blev satt på Mercilon, p-piller, för att testa om det var tillräckligt. Dom har hjälpt mig, relativt mycket, men det är fortfarande inte så bra som det skulle kunna vara. Det finns en mängd olika behandlingar för endometrios, tyvärr finns det ju inget botemedel. Men många kan bli smärtfria ändå och inte märka endon.
Jag mejlar gärna med dig, för att stötta dig efter detta tuffa besked och svara på fler funderingar och frågor. Så, om du vill tar jag gärna emot din mejl så skickar jag ett mejl till dig. Låter det bra??
Bamsekram M.
Ps. Du är inte ensam.
Hej!
SvaraRaderaTack för ditt uppiggande svar! Känns lite bättre nu faktiskt. Har misstänkt endo i flera år men att få det fastställt var jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Jag fyller 25 i juni så det var väl på tiden att få veta!
Jag mailar gärna med dig! Skönt att inte vara ensam i träsket. trots många trådar på olika forum och halvdana hemsidor om endo så känns det ändå som om det inte finns ngn annan i hela världen som har det.
min mail: annamajken@hotmail.com
Hej!
SvaraRaderaIngen fara, skönt att jag kunde hjälpa dig lite. Lätta lite på stämningen, kanske dämpa oron lite? Ja, fast 25 är ändå en relativt tidig ålder att hitta sin endo, många är över 30 när man hittar den. Så, på så vis tycker jag att jag haft tur (17 år).
Mjo, där kan jag hålla med dig. Och det blir ju inte alls lika personligt som när man mejlar och lär känna varandra lite.
Toppen! Skickar ett mejl. :)
Kram