Ja, livet är ju faktiskt orättvist. Och även fast det finns dom som har det tusen gånger svårare och värre än vad jag har det, kan jag inte låta bli att bli arg och förbannad när jag tänker på att just jag blev drabbad av denna skiten. Jag tycker själv att jag är en bra kompis, jag är lojal och omtänksam, bryr mig jätte mycket om mina närstående... och samtidigt, känner jag, att jag aldrig riktigt fått tillbaka det stöd jag tycker att jag gett till alla andra. Jag tycker aldrig att det känns som att kompisarna, faktiskt tycker att jag är en bra kompis. Och mitt i allt, ska liksom Jag, få endometrios. När jag inte har någon att vända mig till som förstår, ingen som känner med mig. Alla har så fullt upp med sitt eget gnäll. ( Inte alla, men många.. ) Väldigt få frågar någonsin, '' hur är det med dig?'' Det är bara jag som ska stötta och finnas för alla andra samtidigt som jag har min egen skit att ta hand om.
Dessutom tycker jag att det är så jävla orättvist och jobbigt, att se ens vänner fylla 18/20, ut och roa sig på krogen. Nu gäller det självklart inte bara krogen, utan allt i allmänhet. Att fika med kompisar, festa, gå ut och dansa, bjuda på middag, gå på middag, träna.. ALLT. Det är aldrig något dom behöver tänka efter innan dom gör, medan jag, hela tiden måste ta ställning till:
Orkar jag?
Det är så satans tråkigt att ständigt vara styrd. Att aldrig kunna köra fullt ut och tacka ja till en filmkväll, för att om jag tackar ja, följs det alltid av ett ''jag hör av mig i tid om jag får ont.'' HUR KUL ÄR DET?! Alltså, det är så jävla orättvist. Alla andra har bara kul. Lever livet som ung. Som jag också borde göra. Men som jag inte kan göra...
Usch, jag känner med dig. Ibland kan man inte säga "jag förstår precis hur det är" men jag känner att jag faktiskt kan säga så nu. Jag minns själv när jag hastigt fick avbryta en kväll på krogen för att gå hem o lägga mig medan pojkvännen o polarna var kvar. Hur kul är det när man är 17 år? Inte ett jävla dugg. (Inte nu heller för den delen...)
SvaraRaderaJag hoppas du får hjälp med smärtorna, och jag menar inte bara medicinskt utan att du kanske ska hitta någon bra psykolog du kan prata med. Jag har ju gjort det 4 gånger nu och det är guld värt. Vill verkligen fortsätta. Hon är KBT:are och jag får väldigt värdefulla tips om att hantera känslor.
Och du måste verkligen ändra på det där att ta hand om alla. Du behöver också tas om hand. Det ska vara lika, 50/50. Sätt dina gränser, så att dina vänner förstår. Ge dom information hur det är att leva med denna sjukdom, det har hjälpt mig att förklara för mina närmaste vad det innebär. Tex att det kan komma akut eller att jag blir trött av värken och helt enkelt inte alltid orkar.
Massa massa kramar!!
Nej, det är inte alls roligt...
SvaraRaderaVad innebär att hon är en KBT:are? Jag går redan och pratar med en kurator, på ungdomsmottagningen. Finns det något annat ställe du tycker jag hellre skulle söka mig till för att få bättre hjälp med smärtorna?
Ja, jo jag vet... men jag vet inte hur jag ska säga det. Dessutom tycker jag att dom borde fatta det själv och sluta vara så ego, och jag har visat det många, många ggr med kroppspråket.
Kram kram kramis!
Jo, jag vet att du går hos en kurator. Är hon bra så är det jättebra, då ska du bara fortsätta. KBT står för kognitiv beteendeterapi. Man pratar om sina känslor och tankemönster och försöker hitta olika strategier för att hantera sina känslor och kanske ändra sina beteenden om det behövs. Det kanske ni också pratar om och då är det ju bara att fortsätta. Det finns massor av olika inriktningar när det gäller terapi, man måste hitta den formen som passar en själv.
SvaraRaderaNär det gäller att de borde fatta det, så är det så tyvärr att många inte gör det. Då får man om och om igen säga, visa med kroppen (som du gjort) och liksom banka in i huvudet på dom. Till slut kanske det går fram...
Stå på dig, du har rätt till ett bra liv med bra vänner.
Kram
Jaha, det får jag kanske testa då. Det låter ju bra!
SvaraRaderaJa, jag ska försöka, men ibland blir man bara så less på allt och alla.
Kram