Den resa jag gick igenom var inte bara fysiskt påfrestande, utan även psykiskt påfrestande. Man glömmer bort det positiva man har, när det negativa och jobbiga tar över. Man blir känslig, tjurig och gnällig. När diagnosen sen kom, insåg jag att jag gjort mig själv en stor otjänst genom att gå ner mig i sorg. Numera vill jag råda alla till att försöka tänka positivt istället. Så som jag gör nu. Man får aldrig någonsin glömma att vi är inte ensamma. Det finns så många av oss.
När diagnosen kom kände jag att allt nog händer utav en mening. Meningen med min diagnos tror jag var att jag i allmänhet var en relativt negativ person, och nu efter diagnosen ser jag ljust på allt igen. Jag tror att någon ville att jag skulle öppna ögonen, och inse att jag faktiskt har fått ett bra liv. En bra familj. Bra vänner. Ett fullt fungerande liv helt enkelt.
Så, glöm aldrig - du är inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar