På väg till vårdcentralen var jag alldeles kallsvettig, nervös och hade ont i magen. Väl framme blev det min tur nästan direkt. Det knöt sig lite i magen men jag intalade mig att allt skulle gå bra och att jag visst klarar detta alldeles utmärkt. Kvinnan som skulle ta blodprov på mig respekterade min rädsla så vi gick till ett enskilt rum vilket var jätte skönt. Hon frågade vad som gjort mig rädd och jag berättade om alla gånger jag kommit hem efter blodprov alldeles fylld med blåmärken och smink som runnit ner för mina kinder under tiden jag stortjutit.. Hon tyckte det var alldeles förfärligt och hoppades att hon skulle kunna sticka mig lättare. (Jag är väldigt svårstucken.) Eftersom att det alltid slutar med stick i handen började vi där istället för att ge oss på armvecken. Det kom blod som fyllde ett halvt rör... såklart. Vi gick vidare till vänster arm där de tycktes finnas fina kärl. Inte en droppe kom. Kärlet försvann! Där efter blev det jävlar anamma med kvinnan och hon gav sig fan på att nästa stick skulle hon visst lyckas för min skull. Och visst gjorde hon det!
- Wohooo! Huvudet på spiken! Ropade kvinnan när hon lyckades få blodet att pissa ut.
Klappar mig själv lite på axeln idag för att jag klarade av det. Och för att jag klarade av det alldeles själv.
Operation om 10 dagar... scary.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar