Diagnotiserad - hur känns det?

På bara några timmar har jag självklart fått frågan; hur känns det nu när du fått en diagnos? Och det är väl klart att folk undrar. Det är en blandad känsla. Jag var redan så förberedd på att det var endometrios jag lider av innan jag ens gjort operationen, så jag hade nog blivit väldigt chockad om jag fick höra att det var något annat, och jag hade blivit förkrossad om dom sagt att dom inte hittade något. Ett ingrepp hade känts så onödigt i så fall, och när jag redan var så övertygad om att det var endo, hade jag inte nöjt mig med att ''jag kanske bara har känslig mage.'' Så ledsen vet jag inte riktigt om jag är. Det känns skönt att veta säkert nu, det är lättare att hantera en smärta om man vet var ifrån den kommer och varför man har den. Dessutom kan jag ju få bra hjälp nu, så det kommer säkert till att bli jättebra. Helst av allt skulle jag väl självklart vilja vara helt frisk. Som kompisarna runt omkring mig. Som den där gamla klasskompisen. Men tyvärr, man kan inte få allt här i livet. Och jag tror att nu när diagnosen kommit, och jag får bra hjälp, kommer jag säkert kunna leva ett helt normalt liv - precis som ''dom där andra.''

En annan positiv grej med detta ingrepp, var att endon jag hade är bortbränd så besvären kommer troligtvis minska rejält. Dessutom berättade läkaren att allt såg fint ut så några problem med att få barn i framtiden skulle jag nog minsann inte ha! Och det känns ju skönt!