Jag var så jäkla nervös, totalt panikslagen. Helt säker på att jag skulle få för mycket narkos och aldrig vakna igen. Och så fick jag klä på mig nättrosor i strl XXXL och en grön, mycket smickrande rock. Jag hade duschat på morgonen och plockat ut min navelpiercing. Jag kände mig känslomässigt totalt splittrad. Lättad över att kanske äntligen få ett svar, orolig över vad som väntade mig. Jag ville på ett sätt att det skulle vara endometrios som jag hade för då skulle jag slippa ovissheten, samtidigt som jag absolut inte ville att det skulle vara det för jag visste vilken jäkla sjukdom det var.
Men: operationen gick bra och det visade sig vara endometrios. Dom hade bränt bort lite sammanväxningar och allt hade gått bra.
Nu är jag här tre år senare, efter en jävulsk berg- och dalbana av olika behandlingar och mediciner. I höstas valde jag att inte fortsätta någon behandling då jag var trött på alla biverkningar så nu är jag utan behandling och det funkar bra vissa dagar, andra inte alls. Men det är väl så det är att leva med endometrios...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar