~To weep is to make less the depth of grief.

Efter otaliga antal avsnitt av The Big C i eftermiddags lyckades jag ta mig i kragen och ta en lång, välbehövlig dusch. Efter att ha smort in mig i vaniljlotion (Yves Rocher's christmas edition <3) och noppat mina bryn lagade jag lite middag. Snabbt och enkelt, något som fanns hemma: prinskorv och stuvade makaroner. Varför äter vi så sällan stuvade makaroner? Det är ju asgott! Sambon tog disken och jag la mig återigen på soffan. Och sen från ingenstans kom tårarna. Som en jävla flod... Vi bestämde oss för att gå en promenad och rensa tankarna. Väl tillbaka la vi lite pussel innan sambon skulle lägga sig. När han väl lagt sig kom gråten smygandes igen och alla de där jobbiga och dumma tankarna. Efter ett tag kunde jag inte ta det mer. Jag kunde inte sitta och gråta själv i soffan. Så jag väckte min sambo som givetvis tröstade. Han tog mig i sin famn och strök mitt hår och nu sover han igen. Efter att ha kollat med mig 10 ggr så att jag verkligen är okej. Jag är inte okej. Men just nu går det bra ändå, för jag kan ligga bredvid honom, känna hans värme och lyssna på honom när han andas. Min älskade själsfrände. <3