Att försöka förstå

Varför kan ingen förstå? Hur jag mår? Att det inte är nått jävla påhitt för att jag är "för lat för att jobba" eller dylikt. Jag är en jävla mess. I två dagar i rad har jag bara gråtit. Varför? Jag vet inte. Men uppenbarligen är något fel. Jag har konstant molande värk som ibland skjuter iväg så det känns som om nån hugger mig med kniv i magen och vrider om. Jag är totalt u.t.m.a.t.t.a.d. Jag kan sova som ett spädbarn. Jag orkar inte ta tag i saker och ting utan ligger hellre kvar på soffan i pyjamas. Och jag är ledsen. Jag vet inte varför, men jag har en konstant klump i magen och gråt som tränger sig fram bakom ögonen. 

Jag kan inte svara på varför det är såhär, när jag kommer att börja jobba igen, när jag kommer bli bra. Jag kan verkligen inte det. Och ja - jag vet om att jag är ung, jätteung, men inte i förhållande till allt jag gått igenom de senaste åren. Och nej visst, jag har inte cancer och jag är (förhoppningsvis) inte döende (just nu), så nej det är kanske inte "synd" om mig, men det har fan satt sina spår ändå. Kronisk värk och en den ena behandlingen med diverse biverkningar efter den andre. Så nej, nu får jag låta mig själv vara dålig. Jag vill inte, men jag tror jag måste. Sen får väl andra tycka och tänka som dom vill...

Min läkare skrev:

Hur var det för ett år sen? Då var du Superwoman. Du är lika stark. Men modigare. Du växer. 

Jag får försöka ta mig till hans alltid lika kloka ord. 

Tack och hej, leverpastej.